johannanilssonnordin,

Varför är alla så rädda för att vara ensamma ? Varför måste man ha någon att hålla fast vid, klammra sig fast tills man nästan kväver den andra/andre ? Jag själv tycker att det kan var skönt att vara själv, att alltid vara fri, visst saknar jag tiden när man bara kunde sitta hemma med någon och bara glo på tv, att ha någon som bryr sig om en. Men , jag är inte själv, jag har mina vänner, utan dom skulle jag vara ensam. Jag blir så less på att folk säger " Jag är rädd att vara ensam" , nej man blir inte ensam, man har alltid sina vänner och familjen kvar.


Idag finns inget som kallas livstid, en vänskap, ett förhållande, ett fängelse straff eller en statsminister, inget är föralltid. Allt har ett slut, och varje slut är en start på något nytt.  Okej, första tiden att vara "ensam" kan vara skit, ingen som alltid finns där, smsar en eller vad som helst, men man lär sig. Man lär sig stå för sig själv man kan stärka sig själv med att säga : Jag är Jag, Stark, Fri och kan ta hand om mig själv. Tron att " det är föralltid" är dum, man måste förstå att en dag i livet måste man stå på sina egna ben, leva sitt liv själv.


Och nej, jag ska inte bli Nunna eller något dylikt, jag förstår bara inte vitsen att kasta sig in på saker som man kanske inte egentligen önskar, eller hålla sig kvar i eller med något som bara gör allt svårt och jobbigt.


Sen kan man skilja på att vara ensam och ensam, jag i min ensamhet som inte har någon alls att stötta mig emot, om man nu vill se det så, det bästa jag vet är att få åka rakt ut i skogen, ha med mig min luffar stubbe mitt kaffe och få göra mina varma mackor, sitta under stjärnona och bara få vara det är för mig frihet och ensamhet, och det trivs jag med, men ensam på riktigt det är man inte förens man sitter i en rutten stuga i skogen gammal skruttig med en doft av gammla cigaretter och dör, då är man ensam.





Anledningen till detta inlägg är inte av något mer specifikt skäl mer än att väldigt många personer runt om  säger sig vara ensamma.