Alone.
Har fått klagomål på att jag aldrig uppdaterar så ja.
Det blir inget roligt inlägg idag, för idag är en sådan där dag då jag bara vill gå och dra täcket över huvudet och inte kliva upp igen.
Jag sitter och tittar på gammla bilder, på oss två, du och jag, minnen av allt roligt, bilder på blanda , bilder på jag och vännerbilder på Acke. Jag inser hur långt borta det liv jag älskade är. Det livet jag saknar så det känns som om hjärtat vill vrida sig hundra varv och stanna.
Jag känner mig ensam, jag saknar tiden med den bästa människa jag mött, jag saknar tiden då jag kunde lita på någon, när Blanda fanns, när Acke fanns, när inget av allt det som hänt hade hänt.
Snart har det gått 1 år sedan Acke försvann, och det har gått 3 år och och 2 månader sedan Blanda dog.
Jag försöker tvinga mig själv att inte visa det. Jag är less på att vara en sorglig jävel utan liv.
En dag när det inte gör fullt lika ont ska jag prata med någon om dem, kanske här i bloggen, kanske aldrig med någon. Det gör för ont.
Men det finns en person jag skulle behöva, den person som jag saknar att ha vid min sida när saker gör ont.
Men jag vet, du lever ditt lyckliga liv nu och jag vet att jag inte får plats i det. Det är ingen lögn, det är ett konstaterande. Allt pendlar mellan en jävla ilska när jag ser dig till ren och skär dödsångest.
Jag tyckte om den jag såg, insidan allt, men kvar är bara ett skal, ett skal av både mig och dig. Jag ska begrava mitt skal, jag har ett nytt, där ingen kommer in.
Den första gång jag såg på dig,
Och kände hur du såg på mig.
Då föll allting jag trott var sant.
Jag vet du kände likadant.
Du var så vacker då,
Som nått jag aldrig kunnat nå.
Och hjärtat slår ett slag, ett för var förlorad dag.
Jag gömde mig i fantasin.
Så rädd för vad du kunde bli.
Var gång som jag ljög för mig,
Så såg jag sanningen i dig.
Nu står du där i dag,
Du är allt jag nånsin velat ha.
Och hjärtat slår ett slag,ett för var förlorad dag.
Så börjar livet här till slut.
Vi gråter över det som var förut.
Att dagen vaknar allt för fort.
För den himmel som jag nått,
Och för allt det som jag nu förstått.
Ska hjärtat slå ett slag,ett för var förlorad dag.
Jag saknar min trygghet, något att luta mig emot.
Det blir inget roligt inlägg idag, för idag är en sådan där dag då jag bara vill gå och dra täcket över huvudet och inte kliva upp igen.
Jag sitter och tittar på gammla bilder, på oss två, du och jag, minnen av allt roligt, bilder på blanda , bilder på jag och vännerbilder på Acke. Jag inser hur långt borta det liv jag älskade är. Det livet jag saknar så det känns som om hjärtat vill vrida sig hundra varv och stanna.
Jag känner mig ensam, jag saknar tiden med den bästa människa jag mött, jag saknar tiden då jag kunde lita på någon, när Blanda fanns, när Acke fanns, när inget av allt det som hänt hade hänt.
Snart har det gått 1 år sedan Acke försvann, och det har gått 3 år och och 2 månader sedan Blanda dog.
Jag försöker tvinga mig själv att inte visa det. Jag är less på att vara en sorglig jävel utan liv.
En dag när det inte gör fullt lika ont ska jag prata med någon om dem, kanske här i bloggen, kanske aldrig med någon. Det gör för ont.
Men det finns en person jag skulle behöva, den person som jag saknar att ha vid min sida när saker gör ont.
Men jag vet, du lever ditt lyckliga liv nu och jag vet att jag inte får plats i det. Det är ingen lögn, det är ett konstaterande. Allt pendlar mellan en jävla ilska när jag ser dig till ren och skär dödsångest.
Jag tyckte om den jag såg, insidan allt, men kvar är bara ett skal, ett skal av både mig och dig. Jag ska begrava mitt skal, jag har ett nytt, där ingen kommer in.
Den första gång jag såg på dig,
Och kände hur du såg på mig.
Då föll allting jag trott var sant.
Jag vet du kände likadant.
Du var så vacker då,
Som nått jag aldrig kunnat nå.
Och hjärtat slår ett slag, ett för var förlorad dag.
Jag gömde mig i fantasin.
Så rädd för vad du kunde bli.
Var gång som jag ljög för mig,
Så såg jag sanningen i dig.
Nu står du där i dag,
Du är allt jag nånsin velat ha.
Och hjärtat slår ett slag,ett för var förlorad dag.
Så börjar livet här till slut.
Vi gråter över det som var förut.
Att dagen vaknar allt för fort.
För den himmel som jag nått,
Och för allt det som jag nu förstått.
Ska hjärtat slå ett slag,ett för var förlorad dag.
Jag saknar min trygghet, något att luta mig emot.
Kommentarer
Trackback
